Fiberoptiska kablar fungerar genom att överföra data som ljuspulser genom en sträng av glas- eller plastfiber. Här är en grundläggande översikt över hur de fungerar:

Ljustransmission: En fiberoptisk kabel består av en kärna, som är den tunna glas- eller plaststrängen genom vilken ljus färdas, omgiven av ett beklädnadsskikt som reflekterar ljuset tillbaka in i kärnan, vilket förhindrar signalförlust. Kärnan och beklädnaden har olika brytningsindex, vilket möjliggör total inre reflektion.

Ljuskälla: I ena änden av den fiberoptiska kabeln finns en ljuskälla, vanligtvis en laser eller en LED (Light Emitting Diode). Denna ljuskälla genererar ljussignaler som överförs till den fiberoptiska kabeln.

Fortplantning: Ljussignalerna kommer in i kärnan av den fiberoptiska kabeln och färdas längs dess längd genom en process som kallas total intern reflektion. I huvudsak studsar ljuset från beklädnadslagret och reflekteras kontinuerligt tillbaka in i kärnan.

Signalmottagning: I andra änden av den fiberoptiska kabeln finns en mottagare som känner av ljussignalerna. Denna mottagare innehåller vanligtvis en fotodiod eller en fotodetektor som omvandlar ljussignalerna till elektriska signaler.

Dataöverföring:De elektriska signalerna som erhålls från fotodioden bearbetas sedan och omvandlas tillbaka till digital data, som kan förstås av elektroniska enheter som datorer, routrar eller telefoner.

Säker! Nedan är strukturen för ett optiskt fiberdiagram:

Kärna: Kärnan är den centrala delen av den optiska fibern genom vilken ljus färdas. Den är vanligtvis gjord av glas eller plast och har ett högre brytningsindex än beklädnaden, vilket gör att ljus kan ledas längs fibern genom total inre reflektion.

Beklädnad: Beklädnaden omger kärnan och är gjord av ett material med lägre brytningsindex än kärnan. Dess syfte är att reflektera ljus tillbaka in i kärnan, förhindra signalförlust och bibehålla integriteten hos ljussignalen när den färdas genom fibern.

Buffertbeläggning: I praktiska optiska fiberkablar finns det ofta ett extra lager som kallas buffertbeläggning som omger beklädnaden. Denna beläggning ger skydd åt fibern från yttre faktorer som fukt, fysisk skada och temperaturförändringar.

Detta grundläggande diagram illustrerar den grundläggande strukturen för en optisk fiber, men i praktiska tillämpningar är optiska fibrer buntade samman i skyddande mantel för att bilda fiberoptiska kablar som används för telekommunikation, internetöverföring och olika andra tillämpningar.

Fiberoptiska kablar erbjuder flera fördelar jämfört med traditionella kopparkablar, inklusive högre bandbredd, snabbare dataöverföringshastigheter, immunitet mot elektromagnetiska störningar och större säkerhet på grund av svårigheten att knacka på signalen utan att störa den. Dessa egenskaper gör fiberoptiska kablar till det föredragna valet för långdistanstelekommunikation och höghastighetsinternetanslutningar.